AXEL ADLER

Född entreprenör.

Först ett citat från 1955 hämtat ur Axel Adlers egna anteckningar inför ett föredrag för civilekonomer: ”Det finns bland psykologer en riktning, som anser att vår karaktär och i stort sett hela vår personlighet danas av de yttre förhållanden vi leva under. Jag vill ej förneka att miljön spelar en stor roll för oss. Men jag anser att våra arvsanlag spelar en ännu större roll.”

Hans fallenhet för affärer tycktes honom alltså genetiska. Kanske var det så att han genom livet förvaltade en medfödd gåva. Klart är i alla fall att det var så han ville se sitt arv gå vidare i släktleden. Som en medfödd gåva. Inte att förbruka, utan att förmedla och förmera.

De Adlerbertska stiftelserna har sedan de bildades i högsta grad gynnat Göteborg, dess lärosäten och studenter.

Och den näringsrika upprinnelsen till allt detta var mjölken.

Axel Adler föddes 1878 av föräldrarna Jöns Anderson och Johanna Bondesdotter. Fadern var utbildad till lantbrukare och modern var utbildad lärarinna bördig från en skånsk bondesläkt. Familjen bosatte sig i Bohuslän och efter några misslyckade affärer startade de om i Västergötland där de med släktens hjälp kunde köpa en mindre gård med tillhörande mejeri.

Jöns och Johanna blev framgångsrika som mejeri- och mjölkhandlare då de såg potentialen i att kombinera mejerirörelsen med grossist- och detaljhandel. Familjens första mejeri- och mjölkbutik startades i Göteborg 1888 på Kilsgatan.

Mejeridelen av rörelsen byggdes ut allteftersom efterfrågan på den handskummade mjölken växte. Ytterligare mejerier köptes. Vinsten investerades i företaget och mjölkhandeln blev störst i staden och mycket lönsam. Rörelsen mer än fördubblades och det var under dessa år som man tog sig namnet Adler, ett namn som använts till och från i släkten sedan 1700-talet.

Fadern Jöns Adler köpte kommande år två herrgårdar och de pengar mejerirörelsen gav, användes till förbättringar på godsen. Faderns leverne och slarv med affärerna försämrade dock rörelsens likviditet och föräldrarna separerade sin ekonomi och skildes 1904.

Händelserna innebar att Axel vid 24 års ålder 1902 blev direktör i bolaget. Rörelsen omfattade då 22 ismejerier och cirka 50 mjölkbutiker. Med Axel vid bokföringen upphörde mjölkandet av bolagets resurser och faderns obegränsade kredit stoppades.

Axel Adler räddade alltså firman, företaget levde vidare i välmåga och den hårt arbetande unge mannen försörjde såväl sina föräldrar som sina syskon.

Kulturell äventyrare.

1905 sade han upp sin anställning som verkställande direktör för att resa till Österrike där hans systrar bodde. Den unge Axel njöt av sin nyvunna frihet efter flera slitsamma år i familjeföretaget. I Wien besökte han stadens stora museer, gick på konserter, konstutställningar och studerade folklivet.

Genom en god vän hade kan kommit i kontakt med biografverksamhet och väl nere i Wien kunde han konstatera att där inte fanns någon biografnäring. Tillsammans med vännen öppnades snart en första biograf med god lönsamhet. Planerna var att snabbt täcka Wiens behov av biografer för att sedan expandera till andra städer och länder. Tyvärr visade det sig att vännen var långt ifrån så ekonomiskt sinnad som Axel själv. När han upptäckte hur affärerna sköttes drog han sig ur och sålde sin del av rörelsen. Någon storslagen biografkedja i Europa blev det således aldrig.

Axel Adlers kulturella äventyr i Wien varade bara något år, men denna period i hans ungdom kom ändå att prägla honom för resten av livet. Kontakten med människor inom film, konst, teater och litteratur bibehölls.

Jordnära direktör.

Efter hemkomsten från Wien tar Axel, nu 27 år gammal, upp sina tidigare avbrutna studier efter att först ha plågat sig igenom ett års praktik. Han skriver in sig på lantbruksinstitutet i Alnarp, men ordnar först för sin frånvaro som den ansvarstagande familjeförsörjare han är.

Det var vid denna period han mötte Rut, sin blivande hustru och vän som kom att bli hans följeslagare och kompanjon genom hela livet.

Axel utexaminerades som agronom i oktober 1908, nära 30 år gammal.

Men sedan Axel lämnat direktörskapet i mejerirörelsen i sin fars händer hade nu företaget åter hamnat i ekonomiska problem. När modern bad Axel att igen bli verkställande direktör i familjeföretaget ställde han upp, trots att en svår tid väntade. Ett gods såldes, pengarna sattes in i rörelsen och Axel och Rut bosatte sig på egendomen Ekered i Lindome.

Godhjärtad affärsman.

Ett centralt beläget bageri i Göteborg blev till salu våren 1911. Axel Adler gjorde slag i saken. Han hade sedan en tid varit inne på att mejerirörelsen borde utökas med en förenlig sidoverksamhet. Det visade sig snart att bageriet behövde moderniseras och det tog Axel några år att få verksamheten på fötter.

När det blev kristid under första världskriget rådde brist på potatis, vilket ledde till ökad efterfrågan på bröd. Framgången kom som en kombination av potatisbrist och hans lyckade rationalisering av bageriets drift samt en offensiv marknadsföring, vilken bestod i att dela ut en limpa gratis i veckan.

De följande tio åren kom att bli helt avgörande för den förmögenhet som idag är fundamentet i de Adlerbertska stiftelserna. Axel Adler köpte under en period runt 1918 upp flera mejerier i staden som till följd av mjölkbrist gick med förlust, däribland ett mindre mejeri med namnet Arla. Adlers blev härigenom mer eller mindre ensamma på marknaden.

För att finansiera affärerna såldes 1920 och 1921 börsnoterade aktier och han gjorde sig helt skuldfri. En mycket klok åtgärd eftersom aktierna senare föll katastrofalt. Stark genom krisen gick Axel Adler vidare med mjölkaffärerna.

Affärerna gick mycket bra de närmaste åren. Så bra att Axel tog ett nytt avgörande beslut, men denna gång för sin personliga utveckling. 1925 skrev han in sig på Handelshögskolan, som mycket mogen student, 47 år gammal. I dessa tider svängde dock världsekonomin snabbt. Nya brödkampanjer med rabattkuponger fick än en gång rädda mjölkaffärerna. Axel fick dela sin tid mellan högskolan och engagemanget i familjeföretaget så studierna drog ut på tiden.

Som tidigare i livet prioriterade Axel Adler det nödvändigaste först och gjorde det som bara en person med utpräglat ekonomiskt sinne och stor förståelse för samhälleliga mekanismer kunde förutse: sålde aktier, placerade pengarna i rörelsen och klarade därmed det börsfall som skulle följa.

Nästa drag i den Adlerbertska mjölknäringen blev en sammanslagning av de fyra mejerierna som han ägde. Den nybildade firman fick namnet Arla och byggdes upp till ett modernt mejeri med specialtillverkade maskiner, elektriskt motordrivna, som levererade Arlamjölk till snart sagt varenda mjölkbutik i Göteborg.

Det nya mejeriet fick en flygande start, låg centralt beläget och hade inte varit igång länge förrän Axel Adler uppvaktades av direktören för Konsumtionsföreningen. Föreningens eget mejeri gick med förlust. Resultatet blev att Göteborg som första stad i Sverige sålde mjölk uteslutande i glasflaskor. Axel Adler själv framhåller också att det som kom att bygga upp Arlas goda renommé var hans marknadsmässiga tankar om kvalitet. För att ytterligare kvalitetssäkra sin produkt tog Axel beslutet att reglera fetthalten i mjölken och den senare standardiseringen ökade Arlas omsättning ytterligare för varje år och snart ansågs Arlamjölken vara den bästa i hela Sverige.

1935 sålde Axel Adler verksamheten till Lantbrukarnas Mjölkcentral, LMC. Namnet Arla levde som bekant kvar och vid den tiden bar de flesta mjölkbutikerna i Göteborg det namnet. Försäljningen av företaget skedde motvilligt och var en följd av Socialdemokraternas och Bondeförbundets överenskommelse om skatt på konsumtionsmjölk. Samtidigt blev det början på en ny period i livet som aktieägare och styrelseproffs.

Mogen student.

När Axel Adler skrev in sig på Handelshögskolan i Göteborg vid 47 års ålder var han klart äldst i klassen. Med ålderns rätt och visdom valdes han snart in i den nybildade studentkårens styrelse och mot slutet av sina studier var han också ledamot av Handelshögskolans styrelse.

1929 tog han sin ekonomexamen, 51 år gammal, med toppbetyg i nationalekonomi. Han hade räknat med att bli färdig redan 1927 men eftersom mejeriföretaget de här åren gick med stort underskott, krävdes hans uppmärksamhet. Studieåren på Handels kom att prägla honom mycket.

Samma år som Axel Adler examinerades från Handelshögskolan bildades Ekonomföreningen i Göteborg. 1930 valdes Axel till klubbmästare i föreningen och samma år skrev han ett av sina första donationsbrev då han instiftade ett ”Bäste kamrat”-stipendium till förmån för Handelshögskolans studentkår där han var hedersledamot. Det tycks ha varit ett rent nöje för honom att skriva donationsbrev, så många skulle det bli genom åren av skiftande storlek.

Som ordförande i Ekonomföreningen satt han åren 1932–1949. Därefter förärades han titeln hedersordförande och fram till sin död hyllades Axel Adler återkommande för sina insatser, såväl på det ekonomiska som sociala planet.

Tisdagsträffarna i Ekonomföreningen med efterföljande supé hölls först på Arla och efter att Axel sålt företaget till LMC, på hans privatkontor. I slutet av 1938 tillsattes en kommitté med uppgift att finna en ny hemvist för föreningen. Till slut hittades en lämplig lokal på Vasagatan 58. Axel köpte hela fastigheten.

I bottenvåningen fanns då som nu restaurang Kometen. 1950 övertog föreningen ägandet av fastigheten mot en revers på 70 000 kronor. 20 000 kronor av summan skrevs sedan av 1953 när Axel fyllde 75 år och någon ränta på de lånade pengarna brydde han sig aldrig om att kräva.

Fem år senare sålde Ekonomföreningen fastigheten för 750 000 kronor. Vinsten investerades, med Axel Adler som förebild, i aktier inför en väntad börsuppgång som också kom.

Den blivande stordonatorn hade också, innan han 1954 gjorde sin stora donation för eftervärlden, stor betydelse för tillblivelsen av det som är Handelshögskolan idag. Axel Adler var aktiv i byggkommittén som föreslog den utbyggnad av högskolan som uppfördes på 1950-talet.

Mer än någon annan bidrog han också genom sin övertygande argumentering och personliga pondus till att titeln civilekonom blev godtagen.

Revolutionär kapitalist.

1936 räddade Axel Adler storföretaget Transatlantic från konkurs.

Bakgrunden är att Transatlantic och Göteborgs Handelsbank några år tidigare genomgått rekonstruktion och nu ville banken göra sig av med sin tunga post i bolaget. Rederiet var hotat av den störste intressenten Stockholms Enskilda bank och Wallenberg.

Efter uppdelning av Handelsbankens transaktier i 30 andelar erbjöds finansiärer dessa. Axel Adler hade medel tillgängliga och tecknade sig för 5 andelar. Som den främste räddaren i nöden tillträdde han bolagets styrelse.

Axel Adlers insats för Transatlantic rent ekonomiskt hade förstås en avgörande betydelse för rederiets framtid, men det stod också snart klart att Transatlantic med Axel Adler fick en betydelsefull styrelseledamot. 1950 valdes han till ordförande och som sådan var han kvar i tre år, tills han blev 75.

Styrelsearbetet i Transatlantic gav Axel Adler mer än en förmögenhet, det gav honom också meriter till fler uppdrag inom såväl rederinäringen som andra poster i näringslivet. Han satt bland annat i styrelsen för Svea-Nornan (sedermera Skandia) och Göteborgs Handelsbank.

Axel Adler uppskattade även andras goda affärsidéer. I Harry Hjörnes memoarer berättas hur Axel Adler var avgörande för Hjörnes köp av Göteborgs-Posten år 1926. Harry Hjörne presenterade sin idé om att göra en tidning för en bred publik med lättläst och blandat innehåll till ett lågt pris, prenu-merationsavtal och hembärning. Det väckte sådan förtjusning hos Axel Adler att han bestämde sig för att teckna aktier i tidningen.

Harry Hjörnes affärsidé stämde väl överens med Axel Adlers tankar kring att hantera tillväxt på ett varsamt sätt, genom att inte lägga alla ägg i samma korg.

Ideologiskt höll Axel Adler fast vid sina grundvalar. Han var uttalat stor beundrare av den socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss vars idéer om samhällsbyggande var en stor inspiration.

Långsiktig donator.

”Det är av ren kärlek till den stad, dit jag kom vid nio års ålder, och till den uppväxande studerande ungdomen, som jag gjort denna donation.”

Axel Adler säger detta i en tidningsintervju i samband med donationen på 10,5 miljoner till Göteborgs universitet 1954. Han uttrycker också här att gåvan är ”ett naturligt inslag av inneboende tankar” om att utveckla Göteborg till en universitetsstad.

Den så kallade Adlerbertska stipendiefonden, uppkallad efter donatorns ursprungliga familjenamn, tillkom redan 1945 och hade då ett värde av en miljon kronor i aktier. Med tiden kom värdet att stiga och fonden delas upp i flera. I dag är värdet för de totalt sju fonderna cirka 2,7 miljarder kronor.

I stadgarna för den Adlerbertska stipendiefonden sägs i korta drag att den har till ändamål att underlätta högre studiers bedrivande vid läroanstalter i Göteborg.

Stipendiemedlen, hälften av fondens nettoavkastning, ska årligen fördelas mellan berättigade skolor i proportion till antalet studerande vid var och en av dem.

Axel Adler gjorde klokt, konstateras i efterhand. Han lyckades med kombinationen att låta donationspengarna bestå som en privat förmögenhet och samtidigt göra dem samhällsnyttiga.

Totalt sedan starten har Adlerbertska stiftelserna delat ut 1,4 miljarder kronor till stadens studenter.

Axel Adler var en alumn från Handelshögskolan i Göteborg som fick makt – och med den tog sitt ansvar för samhällsutvecklingen.

Den 20 mars 1966 utnämndes Axel Adler, vid en ålder av 88 år, till hedersdoktor vid Handelshögskolan i Göteborg. Mindre än tre veckor senare, den 8 april somnade han in.

Stort tack till Lennart Rolff som författat denna text så fint.